Dom är uppe på taken, alla är högt över staden...

Fan, man vill ju inte vara "som alla andra", men vem bryr sig om det när det känns som det känns? När jag lyssnar på Håkan, ser ett klipp från Ullevi eller någon av de andra arenorna där jag varit eller han, och "alla andra" varit... Det händer något i mig och det spelar ingen roll om 70 000, 140 000 eller fem miljoner andra känner precis likadant. Då har vi det gemensamt. Då har vi det ihop, det fina. 

Håkan är Göteborg, sommar, trösten när man är ledsen och ensam och himlen är mörk. Han är ett energiknippe, han är charmen, han är mystikern som inte visar upp allt och ingentin på sociala medier. Han är Brännö-sommargästen som mest av allt verkar snäll och genuin och full av ord, känslor och kärlek. Konserterna med Håkan kommer jag bära med mig hela livet, och det är helt OK att känna så. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra att det är löjligt, att det bara är musik, eller den hyfsat uttjatade "han kan ju inte ens sjunga". Skitsamma. Säg vad ni vill. Det är okej att känna. Det är okej att vara djup. Det är okej att musik gör något med en. Det är okej att bli berörd. Vi vet ju alla, vi som varit där, i publikhavet, att det känns. Man gråter. Man fattar vad som är viktigt helt plötsligt. Man tar orden på allvar. Blir påmind om att man kan bli dumpad, sparkad, ensam, ledsen. Men också om att man ska fortsätta, att det blir vår och sommar igen, att Valborgsförälskelser kan vara det finaste som finns, att man kan gå sin egen väg, att det bästa inte hänt än. 

 

Förminska inte musiken. Låt folk leva sig in i den, älska den, bli känslosamma av den, lära sig av den, bli glada av den. Håkan, du skakar om hela min känslovärld och får mig att vilja sjunga, högt. Det vill jag aldrig göra annars. Bara i duschen, i bilen, hemma, när ingen hör. Kanske vågar även jag stå på en scen någon dag. 
 
 
 
 
 
 
Allmänt | håkan, håkan hellström, känslor, musik | |
Upp