När man blir påmind om det som varit

Igår pratade jag en lååång stund i telefon med min älskade mormor. Vi kom in på familjerelationer, att vara en känslomänniska (jag har fått det från henne), vikten av att ha stabila människor runt omkring en och, oundvikligt när man är inne på det temat, mina ätstörningar. Det tycks kanske långsökt, men tro mig, det är det inte. Ätstörningar påverkar familjerelationer (alla relationer) mer än man någonsin kan förstå om man inte upplevt dem själv, som drabbad eller som anhörig. Jag blev påmind om hur mitt liv såg ut, för inte alls så länge sen ska tilläggas, och hur det tärde på min familj, i synnerhet min mamma. Hon är och har alltid varit familjens klippa, och min viktigaste stöttepelare i alla stormar. Tonårsångest, kompisproblem, hjärtesorg – hon har tagit mig igenom allt och lite till. Och hon är så sjukt stark, så jag vet att hon klarar allt det. Men mina ätstörningar. De höll på att ta kål på henne. Det var då, när min mamma – den orubbliga –  inte pallade mer som jag insåg hur stort problem min livsstil var. Det handlade inte bara om mig längre, inte bara om min kropp och mina känslor. Det handlade om hennes känslor. Om hennes liv. Hennes mående. Jag har nog aldrig varit så ledsen som jag var den dagen hon fullständigt brast och skrek och grät. Då fattade jag. Nu måste jag fixa det här. Jag måste bli frisk. För hennes skull. 
 
Det tog lång tid innan jag insåg att jag var sjuk, och ännu längre tid innan jag faktiskt erkände det. Bara det var två gigantiska steg framåt. Allt jag gjorde kändes som att göra fel. Äta bröd flera dagar i rad? Äta kolhydrater utan att träna innan? Ha sås på potatisen? Det var ju precis det jag lärt mig att man inte skulle göra, och som jag ägnat flera år åt att följa, mer och mer noggrant. Och så den där jävla ångesten över min skada. Skadan som gjorde att jag inte kunde springa, cykla eller knappt gå. Skadan som gjorde att jag inte kunde gå på mina köttarpass på gymmet längre. Skadan som gjorde att jag fick panik över att inte kunna träna KONDITION! Skadan som inte en enda jävel kunde diagnostisera och som jag såg ta mitt liv ifrån mig. Fan, vad ont det gjorde. 

Och nu? Skadan sitter där den sitter, var det nu är. Egentligen har inte så mycket förändrats på den fronten, förutom att jag har lite mindre ont i vila, mycket mindre ont vissa dagar, och kan cykla helt okej bra. Typ så. Jag kan fortfarande inte springa, inte gå utan smärta. Men ångesten? Ja, självklart finns den där. Men den är hanterbar och inte konstant. Det vill säga: inte långa vägar så svart och ständigt närvarande som den var när jag var sjuk. Det säger något om hur nere jag var. Som man ju blir, när kroppen är i svält och stressen äter upp en inifrån. Jag som bara var hälsosam! Det var verkligen en myt jag levde länge på, något som jag hela tiden sagt till mig själv. Men jag var så långt ifrån hälsosam man kan komma. 

Min skada, eller egentligen flera skador, men den största skadan – den i benet – är på sätt och vis en direkt följd av mina ätstörningar. Jag fick den när jag spelade fotboll, och det kan såklart hända vem som helst. Men en frisk person vilar vid en skada. En ortorektisk person kan inte det. Och precis så var det: jag kunde inte vila. Jag "vilade" en dag, då var jag ut och gick istället. Jag minns hur panikslagen jag var över den där klumpen i låret. Kommer den någonsin försvinna? Det hade den givetvis gjort om jag bara låtit den läka. Men jag kunde inte. 

Så jag fortsatte träna. Jag körde GRIT, jag lyfte vikter på gymmet, jag cyklade och, framförallt: jag sprang. Mycket. Långt eller fort, men ofta. Tre, fyra eller fem gånger i veckan. Och till slut sa kroppen stopp en andra gång. Såklart. Man är inte ödödlig, men man tror det när man inte har sett baksidan; innan man vaknat upp. Så tog emot, tvärt, och så började jag söka hjälp för min skada. Egentligen var det inte den jag borde sökt hjälp för, utan något helt annat. Och hade jag börjat i andra änden, så hade kanske inget av det här någonsin hänt. 

Men tillbaka till min mamma. När jag stod i hallen hemma hos henne och pappa och bara kände paniken i att jag var så ledsen och så ångestfylld, då blev jag rädd. Jag var rädd för mina egna känslor. Jag mådde så dåligt att jag trodde jag skulle dö av det, fast jag visste någonstans därinne att jag hade min mamma. Hon skulle hjälpa mig ur det här, hon skulle vara stark. Men så plötsligt tappar hon sitt lugn och börjar skrika hon med. Hon skrek lika högt som jag, med samma panik i rösten, med samma rädsla och samma mörker. Då blev jag rädd på riktigt. Om inte min mamma kan vara stark, hur fan ska jag överleva detta? Och sedan: skuldkänslorna. Det är jag som har fått henne att må sådär. Det är jag som har gjort henne till något hon inte är. Jag kan inte förstöra min mamma. Det är en sak att förstöra sig själv, men sin mamma, som gjort allt för en hela livet? Mitt hjärta brast. I tvåtusenmiljarder bitar. 
 
Så där och då. Då bestämde jag mig. Jag tyckte att hon och alla andra hade helt jävla fel i allt de sa. Jag var inte sjuk, jag skulle inte göra ett skit förrän mitt ben blev bra, jag skulle inte ta hjälp. Så kände jag. Men jag sket i allt jag kände och allt min (sjuka) hjärna sa till mig och gick emot allt det, och litade på mamma. På pappa. På min brorsa, min mormor, min bästa vän, och lite senare på mina behandlare på Ylab i Stockholm. Hur fel det än kändes, så lovade jag min mamma efter den dagen, att våga släppa taget och lägga mig själv i någon annans händer. Det var det enda jag kunde göra för att rädda min mamma, och mig själv, men det fattade jag först längre fram. Hon ställde ett krav: "gå dit, lyssna på dem, och gör vad de säger. Hur jävla jobbigt det än är. Då finns jag här för dig. Annars går det inte." Och jag vet att hon menade allvar. 

Nu är jag frisk. Inte med avseende på skadorna, men från ortorexin. Jag har nästan glömt hur jag levde då. Det praktiska kan man återskapa; hur man åt, hur man tränade. Men hur man mådde? Jag kommer nog aldrig kunna förstå. Jag vet bara att det var hemskt. Stressen och ångesten åt upp mig inifrån, och jag offrade så mycket fint i livet för en jävla skitsak - att träna alldeles för mycket och att äta alldeles för strikt. Jag ångrar så att jag kastade bort flera år av sociala tillställningar, nya bekantskaper, god mat, spontana påhitt och, inte minst, relationer, för att jag planerade mitt liv efter kost och träning. Det är inget liv, att leva så. Nu ska jag ta ikapp så mycket jag kan. Och jag ska visa min mamma att jag älskar henne, och att jag mår bra, varje dag. Jag lovar. <3 

Hälsa/ohälsa | orthorexia, ortorexi | | Kommentera |
Upp