Ortorexi & osunda ideal – del 2

 
 

”The poetry of my life was disappearing. My ability to carry on normal conversations was hindered by intrusive thoughts of food. The need to obtain meals free of meat, fat, and artificial chemicals had put nearly all social forms of eating beyond my reach. I was lonely and obsessed. […] The problem of my life’s meaning had been transferred inexorably to food, and I could not reclaim it.”*

– Steven Bratman
Amerikansk läkare som introducerade begreppet ortorexia nervosa

 


 

Citatet ovan ger en målande beskrivning av hur det är att leva med ortorexi, i alla fall vad gäller matdelen av störningen. Steven Bratman var den som först myntade begreppet ortorexi eller ortorexia nervosa, och som uttalandet ovan ger uttryck för har han alltså egna erfarenheter av tillståndet. Han skriver hur livets mening försvann – och ersattes av tankar på, och ångest kring, en enda sak: mat.

Det här inlägget, del två i den inläggsserie jag kallar för hjärtefrågor, kommer att handla om fakta om ortorexi. Tydliggöranden, klargörande, förklaringar, siffror, forskningsläge. Jag hoppas att du tar dig tid att läsa och att du lär dig något nytt!

 


 

Fakta om ortorexi

 

  1. Ortorexi är inte klassad som en egen diagnos enligt sjukvården.

    Det här är enligt mig helt sjukt. Och ännu sjukare: vid en handuppräckning under Svenska Anorexi- och Bulimisällskapets vårmöte 2015 tyckte drygt 1% av de närvarande (ca 200 kliniker och forskare med ätstörningar som specialistområde) att ortorexi borde vara en egen diagnos.** De ansåg alltså att det inte finns något behov av en sådan uppdelning. Varför det här är totalt korkat återkommer jag till senare.

  2. Ortorexi enligt Bratman innefattar inte (överdriven) träning.

    I Bratmans definition ingår ”bara” renlighet och fixering vid kost som av individen anses nyttig, ren, godkänd, fräsch – till exempel rawfood, glutenfri mat, vegetarisk mat, mat utan tillsatser, fettfri mat, sockerfria produkter etc. I Sverige pratar man oftast om ortorexi på ett annat sätt – här ses träning ofta som en del av ortorexin. Det beror, tror jag, till stor del på att Yvonne Lin (som driver Ylab) med flera varit duktiga på att få ut den här bilden av ortorexin, just eftersom det är så den tar sig till uttryck i verkligheten. Jag ställer mig bakom den här bilden, eftersom träning var en central del i min egen störning, tillsammans med fixeringen vid nyttig kost. Dock kan jag inte med säkerhet veta om träning (eller annat kompensatorisk beteende) alltid ingår, men så är det i många fall, och därmed bör den inte uteslutas ur en (icke-medicinsk, enligt vården, ännu) diagnos. Jag ser gärna att ortorexi 1) blir en egen diagnos parallellt med t.ex. anorexi och bulimi och 2) får två typer: med/utan (överdriven) träning. (Här*** kan du läsa Bratmans definition.)

  3. Nej, ortorexi är inte samma sak om anorexi – men tillstånden överlappar ofta 

    Steven Bratman skriver följande om skillnaderna mellan anorexi och ortorexi:

    ”The primary feature distinguishing orthorexia from anorexia is that while a person with anorexia focuses on weight, a person with orthorexia obsesses about purity.”

      

    Förenklat kan man alltså säga att ortorektikern fokuserar på ett hälsosamt leverne (eller rättare sagt vad individen tror innebär ett hälsosamt leverne), ”ren” mat, att känna sig nyttig. Vågen och siffror står inte lika mycket i centrum. Det är heller inte mängden mat som är av störst intresse för ortorektikern, åtminstone inte i volym mätt. Det är viktigare att maten är ”godkänd”, det vill säga fri från fett och socker (och oftast kolhydrater över huvud taget) och ofta: att man har ”förtjänat” den. En anorektiker är mer fokuserad på att äta en liten mängd mat eller att skippa måltider. Svälten är därför oftast mer lättidentifierad hos en anorektiker, eftersom dessa får en tydlig avmagrad kropp. En ortorektiker kan se relativt frisk ut, eftersom denne också, vanligtvis, har en del muskler på kroppen. Problemet ligger under ytan: en fettprocent som är rent skadlig för kroppen, utebliven menstruation, ökad risk för skador, hög nivå av kortisol, och en psykisk hälsa som är åt skogen (oftast). Och icke att förglömma: en ortorektiker blir ofta hyllad, påhejad och sedd som en förebild. En anorektiker blir, i bästa fall, åtminstone inte föremål för beundran. Men båda är exempel på allvarliga tillstånd som kan leda till precis lika vidriga konsekvenser.

    Men de här tillstånden är inte alltid glasklara – ibland är gränsen suddig. I mitt fall skulle man kunna säga att jag hade anorexi när jag var i landstingets händer, men ortorexi på Ylab (och i verkligheten – i min vardag). Det blir, som ni säkert förstår, en märklig situation. Enligt landstinget, som mäter ätstörningar i BMI och menstruationsstatus, hade jag anorexi. Jag hade anorektiskt BMI; vägde för lite i relation till min mängd, och jag hade ingen mens. Anorektisk, helt enkelt. Men jag svalt mig inte. I alla fall inte i bemärkelsen att jag inte åt, eller att jag åt ett halvt äpple om dagen. Jag åt. Men jag åt väldigt, väldigt nyttigt. Samtidigt som jag tränade väldigt, väldigt mycket. Och mina tankar var helt klart tecken på ortorexi och inget annat. Jag levde i den verklighet Bratman beskriver här ovanför: mitt liv handlade bara om en sak, och det var mat. Mat och träning, träning och mat. Då blir det extremt svårt att bli hjälpt av en sjukvård som försöker bota en med matdagböcker (som bara ledde till mer tankar på hur mycket jag stoppade i mig), konstanta viktkontroller (vilket ledde till att jag helt plötsligt fick stenkoll på min vikt, vilket jag aldrig haft tidigare) – men inte alls genom att hitta de bakomliggande faktorerna, att förstå hur mycket jag tränade och lära mig att det var helt fel att träna så, eller genom att försöka förändra mitt förhållande till mat till ett sunt sådant.

  4. Det är inte mängden som avgör om man är sjuk eller inte

    En vanlig motivering till en persons friskhet eller sjukhet brukar handla om mängden mat eller träning som konsumeras respektive utförs: ”hon är sjuk, hon tränar jättemycket”, ”hon är inte sjuk, hon äter ju!”. Truth is, ortorexi kan inte avgöras på huruvida en person tränar mycket eller lite, och heller inte på om en person verkar äta någorlunda mycket.

    En person kan träna hårt och mycket men inte vara ätstörd. Och likväl kan en person träna hårt och mycket och vara extremt ortorektisk. En person kan äta hälsosamt till stor del, eller vara vegetarian, utan att vara det minsta sjuk. Och tvärtom är det också möjligt att en person som undviker vissa livsmedelsgrupper eller som äter väldigt ensidigt gör det för att denne är sjuk och inte klarar av att leva på något annat sätt. Alltså: ätstörningar är komplexa. Det är inte mängden mat eller träning som avgör om man är sjuk. Det är förhållandet till mat och träning som är det viktiga.

    Kort sammanfattat skulle man kunna säga så här: 
    – Om du tränar per automatik, utan reflektion kring vad du tränar (utan snarare tränar för att träna), och gör det för att du inte kan avstå, då är det troligtvis inte friskt.
    – Om träningen inte längre handlar om att bli bättre på något, utan om att förbränna, då är den inte frisk.
    – Om du inte kan vara spontan och flexibel, och till exempel hoppa över ett planerat pass med kort varsel eftersom något annat dyker upp, då har du troligtvis problem.
    – Om du planerar varje måltid i relation till vad och hur mycket du ska träna är du troligtvis inne på ett farligt spår. Sluta med det här. Du kan ändå aldrig veta exakt hur mycket du förbränner respektive stoppari  dig, och troligtvis behöver du inte bry dig så mycket om sånt där ändå.
    – Om du har förbud i din kosthållning, ”regler” som du hela tiden måste anpassa vardagen efter, så är du illa ute. Undviker du gluten, laktos, tillsatt socker, färgämnen, uppvärmd mat, bröd, pasta, fika, grädde, smör? Jag säger inte att man ska äta allt hela tiden, men man ska kunna äta allt vid något tillfälle. Var ärlig mot dig själv. Kan du inte äta en ljus smörgås med smör eller en kaka till fikat? Kan du inte ha en vardagskost som ibland innebär inslag av restaurangmat, halvfabrikat, smörgåsar? Då har du troligtvis problem. Ingen kropp är så helig att den inte klarar av inslag av det som brukar kallas mindre nyttig mat. Tvärtom är det troligtvis så att människor i ortorexi-riskzonen behöver MER av sådan mat för att inte hamna på för låg fettprocent eller bli underviktiga. Därmed är det dumt att kalla sådan mat för onyttig. Nyttig eller onyttig blir mat först i relation till den som äter den – och i ortorexisammanhang skulle man därmed kunna kalla den onyttiga maten för viktig; om inte livsviktig.

  5. Ortorektiker har sin egen uppfattning om vad som är nyttigt – och tror att resten av världen har fel

    Ortorexi skulle nästan kunna beskrivas som en religion, eller som en sektrörelse. Att hamna i ortorexi kan liknas med att komma in i en sekt, där man fått någon form av uppenbarelse – som nu bekräftas av likasinnade som gjort samma resa, och som därmed står och hejar på en. Välkommen in i gemenskapen, säger den. När jag blev (mer och mer) sjuk började jag söka fram mina egna sanningar. Jag litade inte på Livsmedelsverket, dietister, sjukgymnaster och liknande som var sunda på riktigt, vettiga, på så vis att deras rekommendationer handlade om balans och att vara lagom (och egentligen grundade i vetenskap snarare än ortorektiska hälsoideal, men det fattade jag ju inte då).

    Det var som om jag föddes på nytt och insåg att alla andra hade fel, och att det här var början på en ny hälsorörelse. Jag ville få hela världen att fatta vilken lögn vi levt i; hur farligt socker var och hur mjöl tar död på oss. Jag ville göra uppror mot Livsmedelsverket för att de rekommenderade mjukt bröd typ hela tiden (enligt mig). Jag tyckte att mina föräldrars kosthållning var vidrig, helt sjukt onyttig, och skällde på dem när de åt på vad jag tyckte var konstiga tider, eller om deras matintag inte stämde överens med mina preferenser. Jag var fast besluten om att jag skulle försöka förändra andras syn på kost och hälsa – jag tog fram nya ”nyttiga” varianter på kända maträtter och bakverk, jag visade upp måltider där allt ”onyttigt” bytts ut mot ”bättre” alternativ: ingen grädde, bara kall sås på mini-creme fraiche, som sedan blev keso som sedan blev kvarg. Jag visade upp konstellationer på tallriken som bestod av proteinkälla-grönsaker-mer grönsaker.

    Jag ville att hela världen skulle förstå att vi blivit lurade: ”titta på mig, jag tränar 20 timmar i veckan och jag äter bara sallad och fisk, men jag mår skitbra!”. Och det trodde jag på. Ganska länge. Det fungerade ju också – inledningsvis var jag pigg, stark, kunde springa hur långt som helst och fick mer definierade muskler när jag gymmade. Men det här är bara en ortorektisk smekmånad och snart byts endorfinerna ut mot ångest, fysisk nedbrytning, undernäring och därtill relaterade konsekvenser, muskelvärk, och i mitt fall – skador och kronisk smärta. Det jag vill säga är följande: man fattar inte vad man håller på med. Man tror, eller man är rättare sagt övertygad om, att man har koll. Att man vet mer än de som under flera år studerat och arbetat med de ämnen man själv bara snuddar vid. Att man vet vad man sysslar med när man tar bort saker ur kosten, minskar portionerna, tränar lite mer, lägger till en övning eller ökar löpdistansen vecka för vecka. Men i regel vet man egentligen ingenting – man fattar inte hur mycket man påverkar kroppen genom att leva såhär. Och, kanske ännu värre: hur man påverkar andra genom att dela med sig av sitt leverne, och hur familjen kommer att ta stryk av att umgås med en. Ortorexi förstör livet – för dig, för de som följer dig, och för de som finns runt omkring dig. 
     

  6. Ortorexi börjar bli norm – och integreras i samhället

    Det här är en punkt jag önskar att jag inte hade behövt skriva. Jag har svårt att hitta vetenskapligt belägg för det här mer än att jag vet att Ylab, där jag fick hjälp, bedriver forskning på ortorexi i sin verksamhet. De har arbetat med ortorexi i många år och ser hur det ser ut i praktiken. De rapporterade i början av 2017**** att ortorexin börjar bli normgivande och att det därmed sker en stor ökning av de som drabbas. Jag ser det här varje dag: sjuka beteenden som numera är så vanligt att ingen längre reflekterar över dem. Ätstörda uttryck och handlingar kring mat och träning som är så vanliga att ingen skulle kalla dem ätstörda. Tallrikar med mat som knappt borde få kallas mat verkar idag den vanligaste lunchen eller middag för en tonåring som tränar mycket. Att ta med sig matlådor med sin egen mat till skolan (där det serveras mat) för att kunna kontrollera det exakta matintaget är inte längre ovanligt. Det kommenteras med ”åh vad du är duktig”, ”vilken disciplin du har”, eller bara ”åh mums!!!”. Jag vet inte vilket exempel som är värst – troligtvis är de lika illa allihop. För allihop tyder på ett uppmuntrande beteende, som leder till en normalisering av ett sjukt beteende. Likväl är det sjukt att ”kunna” äta – men hela tiden behöva motivera eller försvara det med att man tränat innan eller ska träna efter, att man behöver energi för benpasset, att man har en ätardag eller vad man nu väljer för strategi. En frisk person har inte så mycket tankar och känslor kring mat och träning. En frisk person värderar inte ”onyttig” (vanlig) mat så noggrant. En frisk person behöver inte visa upp varenda träningspass eller måltid. En frisk person lever inte i full disciplin och planering – det är ortorexin som framkallar den typen av beteenden. Och vi borde sluta premiera dem.



    Det var allt för denna gång. Jag känner att jag har tusen saker jag vill säga, men det är svårt att få ihop allt utan att det blir för långt (det blev det ändå). Det finns helt enkelt mycket kunskap som behöver komma ut. Läs gärna mer om ortorexi på Ylab:s hemsida eller på Bratmans hemsida, även om definitionerna skiljer sig lite åt. Se länkar nedan. 
     

    Referenser:

    *  Yoga Journal
    ** http://www.atstorning.se/forskning-utbildning-2/lankar/aktuella-forskningsstudier/oklarheter-och-sanningar-om-ortorexi/
    *** http://www.orthorexia.com/orthorexia-proposed-formal-criteria/
    **** http://www.ylab.com/DynPage.aspx?id=74491&mpath=5918;nav=false&news=12046

    (Inlägget publicerades först på anniecroona.wordpress.com den 5 mars 2017 men har flyttats hit.) 

 
Hjärtefrågor, Hälsa/ohälsa | Hälsa, Ideal, bratman, ohälsa, orthorexia, ortorexi, ylab, ätstörningar | | Kommentera |
Upp