En värld, två liv

Jag tänker ofta på det här med småstad och storstad. Det är oundvikligt, för jag är från en småstad (eller till och med utanför ett samhälle utanför en småstad) men bor i en storstad, och vistar mig mest i storstäder. Tyvärr, vill jag faktiskt tillägga. Varför? Jo, främst – såklart – för att jag saknar min familj, och lugnet. Lugnet i småstäder går inte riktigt att uppnå i storstäder, även om man befinner sig i utkanten, någonstans där man är bekväm, eller hemma. För allt har ett annat tempo, en annan volym, en annan karaktär. Och dessutom: vad gör det med mig, att jag bara ser hur livet ser ut för de som bor i storstäderna? Jag vill tro att jag har med mig mycket bra och klokt från min uppväxt. Jag vet att livet skiljer sig enormt mellan småstadsliv och storstadsliv och jag är medveten om det; jag tänker ofta på att jag inte ska glömma bort hur verkligheten ser ut där jag kommer ifrån kontra den vardag jag lever nu. Men räcker det att vara medveten? Skulle vi köpa om en politiker aldrig besökte förorterna, småstäderna, landsbygden – så länge de sa "jag är medveten om hur det är där"? Jag tror inte det. 

När jag kommer till Stockholm blir jag, fortfarande, stressad (och faktiskt lite förtvivlad) över allt folk, all trängsel, tempot, attityden. Jag har varit här mycket nu, typ 2-3 gånger i månaden sedan i våras, varav några längre perioder i somras, och jag känner mig hyfsat bekväm och någorlunda hemma, åtminstone hos Pontus och på Söder där han bor. Men varje gång jag ska ta tunnelbanan från centralen till Söder och måste trängas med en ziljon människor som mest av allt pratar jobb och som alltför ofta uppenbart har tänkt så sjukt mycket på sitt utseende... Då undrar jag. Jag ifrågasätter hela grejen. Fan, ska vi leva såhär? Är vi skapta för det? Mår jag bra av det? Nej, det gör jag inte. Ena delen av mig vill vänja mig, njuta av pulsen, inspireras av alla olika personligheter som ryms i ett tunnelbanetåg. Och det gör jag, till viss del. Men något i mig säger också "fan, vad det är är fel". Så då tänker jag på småstaden. Landsbygden. Min uppväxt och mitt ursprung. Det är ju så sjukt mycket lugnare där. 
 
Så varför bor jag inte i en småstad? Det finns flera orsaker, och jag vet att jag (just nu) resonerar mig fram till samma sak varje gång. För det första är det av praktiska skäl. Mitt jobb, och typ alla jobb i min bransch, finns i de större städerna. Just nu råkar jag bo i Göteborg (inte i Stockholm i alla all...) och jag trivs på jobbet, med kollegorna, med min lägenhet. Och för det andra, även om jag hatar att uttrycka det så: av intellektuell skäl. Jag inbillar mig i alla fall att det finns fler som jag är, och då menar jag människor som gillar att tänka, människor som pluggar eller har pluggat på högskolan, intresserade, nyfikna människor som är insatta i politik, världsbild, kultur, psykologi, kommunikation, you name it. Det gillar jag. Eller rättare sagt: det behöver jag. För det tredje: utbudet. Jag är långt ifrån en shopaholic och jag är inte den som älskar att "gå på stan". Men jag gillar att det finns fler än 3  klädbutiker så att alla slipper köpa samma kläder. Jag gillar att det finns massor av fik, även om jag gärna hade sett några fler personliga varianter (icke-kedjor). Det är skönt att ICA stänger 23 och att jag kan köpa skor fram till klockan åtta på vardagar, och framförallt att söndagar inte är en totalt död dag om man behöver en kompisfika och en tur på stan.
 
När det gäller Stockholm, ja, då lockar tre saker. 1) Pontus, givetvis. Han bor i Stockholm = jag vill vara i Stockholm. 2) Staden i sig, för den är faktiskt sjukt fin på många sätt. Byggnaderna, parkerna, vattnet. Det är fint. 3) Karriären och möjligheterna. Det är är klyschigt, men sant. Jag vet fortfarande inte om jag vill ha "karriär i Stockholm"-livet, men jag kan inte förneka att jag har några engagemang här som jag gärna hade utvecklat, eller att det lockar att prova på ett jobb i huvudstaden, för att se hur det känns och hur jag utvecklas av det. Det är spännande, helt enkelt. 
 
Men vad har landet då? Småstaden? Ja, det finns så jävla mycket fint där. Såklart. Det glöms nog lätt bort. I min hemstad är det, som jag pratat om tidigare, så lugnt och skönt. På helgerna går folk på stan på lördagar fram till 14, och stan ryms inom två kvarter. Därefter går man hem och äter lunch, vilar, påtar i trädgården, promenerar i skogen, förbereder lördagsmiddagen och myser i tv-soffan. Det kan vara så jävla underbart, i all sin enkelhet. Och på söndagarna, då är det stängt i stan. Kanske åker man och handlar mat inför kommande vecka, tar en fika hos farmor, promenerar i skogen igen, hittar ett fik på landsbygden som håller öppet, kanske en tipspromenad om man har tur. Det är ett annat liv, ju. Tempot är lugnt. Hetsen att klä sig snyggt... Den finns liksom inte. Och om den finns, så är den en promille av storstadens motsvarighet. Träningstjafset finns även här; det vet ju jag, det var här jag blev sjuk. Men jag vet också att det sprids och växer sig större betydligt snabbare i större städer – med mingelbilder, Instagram-taggar, skvaller och kontorslandskap med fler anställda än 3. Och med caféer, restauranger, arbetsgivare och gym som påminner om att du måste se ut på ett visst sätt.
 
Småstaden kan vara en fristad. Det kan ge dig lugn, mer natur (vilket är det jag saknar mest med att bo i stan, även om jag bor utanför city och har nära till skogsområden), mindre utseendefixering och ingen karriärshets. Men jag vet att jag glömmer något när jag romantiserar landsbygdens och småstadens karaktär, och det är relationerna. Den så lätt genomträngande ensamheten. Och hur menar jag då? Jo, jag menar att det finns två fundamentala skillnader mellan livet i staden och livet på landet. I stan kan du vara gift, singel, förlovad, tillsammans med någon. Du kan (förhoppningsvis) vara straight, gay, bi, trans. Det finns något för dig, oavsett vad. Alltid. Det finns caféer för sportnördar, för de som älskar att sticka, för fashionistas. Det finns billiga restauranger och dyra restauranger. Det finns kött, fisk och vegetariskt på menyn. Ni fattar? I småstaden och på landet finns (oftast) inte det där. Utbudet. Valfriheten. Inkluderandet. På landet handlar allt, menar jag, om relationer. Om paret, familjen, barnen. Att överleva och må bra i en småstad kräver att du har någon, eller helst några. Jag tror verkligen att landet är underbart att bo på (och jag vill det) när man vet vem man vill vara med och sedan när man får barn. Men innan? Jag har en relation nu men den är inte skriven i sten, än. Hur skulle jag må i en småstad, där människor går hem till sina familjer efter jobbet och lagar mat tillsammans med dem, om jag inte hade detsamma – och heller inget annat att sysselsätta mig med?
 
Det här är anledningen till att jag flyttade från början. Jag klättrade på väggarna, växte fast, ruttnade bort. Jag ville utbilda mig, få nya perspektiv, utmanas. Prova en ny stad, bli kär i någon som inte kommer från samma plats som jag. Resa, se världen, göra karriär, allt! Men där jag bodde tänkte alla på fast jobb, husköp, barn och hund. Det är inget fel med det, det är precis det jag vill ha också. Men just där och då hade jag inget av det. Nada. Jag kände mig bara ensam i en tillvaro där ingen annan var det. Och där är städerna så jävla mycket bättre på att fylla livet med mening. Jag är helt säker på att relationer ÄR meningen med livet. Är du lyckligt kär och har en familj, oavsett hur den ser ut, så tror jag att du kan befinna dig precis var som helst i världen och hitta ett lugn. Men utan det är småstaden ett fängelse, i alla fall för mig. Så tills dess är storstaden platsen jag kommer bo på. Trots stressen, trots alla människor som är i vägen, trots de höga priserna, trots att jag har längre till riktig skog än jag hade önskat. Kanske är det så, just nu, i mitt liv, att det jag behöver är täta avgångar i kollektivtrafiken och ett jobb som utmanar mig men samtidigt är roligt, caféer som håller kvällsöppet och butiker som ger mig inspiration. Jag vet inte, men det är nog lite så verkligheten ser ut. Jag hade bara velat hitta lugnet lite oftare. Hade bara velat landa ibland, på riktigt. Vara ute i skogen – den riktiga skogen – med en termos, en hel dag. I fula kläder, som ändå ingen kommer se. Men allt har väl sin tid, eller? Jag vill tillbaka till landet och småstaden någon dag. Och jag hoppas (och tror) att fler känner som jag. 
 
Allmänt, Samhälle/politik | göteborg, landet, livsstil, småstadsliv, staden, stadsliv, stockholm, storstad, ursprung | | Kommentera |
Upp